- Fotograf i Uppsala!

Posts Tagged ‘socialdemokrateran’

Debatt om kårer i riksdagen

Igår sent på kvällen höll riksdagen debatt om kårobligatoriet. Flera bra frågor ställdes, tyvärr besvarades bara några få. Alliansens företrädare diskuterade kårobligatoriet sakligt men hade ändå ingen annan förklaring till avskaffandet än den av juridiken icke erkända princip om föreningsfrihet vad gäller denna fråga. Det går alltså tillbaka på tro – eller ideologi om du är mer bekväm med den terminologin. Miljöpartiets Lage Rahm frågade gång på gång om underlag för propositionen. “hur har ni räknat ?”. Mikael Damberg från S frågade varför direktiven för utredningen som till en tredjedel ligger till grund för propositionen om avskaffande av kårobligatoriet är skrivna för att stärka studentinflytandet. Utredningen konstaterar att inflytandet inte kommer att stärkas ens med ett statsanslag om 310 kr per heltidsstuderande student per år. Varför skulle inflytandet stärkas men en knapp tredjedel av samma anslag. Varken centerns Ulrika Carlsson, moderaternas Lars Hjalmered eller företrädarna från folkpartiet eller kristdemokraterna kunde ge ett svar förutom tystnaden som vitnar om att någon måste offras för friheten. Någon, är den ensamme studenten som utan en framtida stark organisation riskerar att företa drastiska åtgärder i sin desperation. Det är vad människan gör när hon inte finner någon utväg.

Hur allvarligt ser Lars Leijonborg på sitt eget förslag och på dess faktiska konsekvenser? Den frågan är berättigad då ministern inte behagade närvara under denna hans egen debatt. För att göra det än mer tydligt så finns inget underlag för beräkningar, inga svar och heller ingen konsekvensanalys. Det enda som finns är ministerns sekretess, förslagsgivarnas tystnad och ett förslag som är ett hån mot alla de som arbetar i det tysta, utan lön och utan egen vinning.

– Post From My iPhone


Vilket parti skulle du rösta på?

Efter att ha arbetat en del inom Uppsala studentkår så är det relativt uppenbart att för att påverka samhället och göra det till det där bra hållbara, samverkande och trevliga samhället som jag vill ha, där SJs pendelautomater fungerar, varje gång, där kvinnorna talar, lika ofta som männen och där samhället vågar planera och lagstifta i frågor som behöver styre för att vårt klimat och vår natur inte ska förgöra oss och där samma samhälle vågar låta sådant som ej behöver regleras, vara orört för allas vår integretet och kulturnöje, så behöver man gå med i ett parti…

Det går förstås även att agera genom lobbyorganisationer men det är en annan fråga.

… men vilket parti ska man gå med i?

  • Enfrågepartierna sätter fingret på en viktigt punkt och det är att många idag inte känner sig delaktiga i demokratin. Kanske borde vi kräva demokratitjänstgöring såsom värnplikt men inom offentlig sektor för att adressera problemen eller så väntar vi och ser om den unga folkrörelsen ger oss en ny sorts demokrati med enfrågerörelsen som en av dem. Här har vi då Piratpartiet, men även Feministiskt initiativ kan ibland räknas hit. Båda partierna kan nog aspirera på att de faktiskt tar upp så pass viktiga frågor att de sipprar in i var fog i samhällslivet och är därmed inte ett enfrågeparti. Men jag vill nog ändå ställa dem i en kategori för sig. De har antingen svarta eller rosa glasögon såsom perspektiv.

De övriga då, nja, jag har nog inte direkt tänkt mig något av de styrande partierna.

  • Kristdemokraterna har en allt för styv bild på familjen och på äktenskapet, vårdbidraget, jämställdheten osv. Jag kan bara inte hålla med om något sådant. Jag vill inte ha ett samhälle med normbildning för vad en riktigt man och riktigt kvinna får göra och en äktenskapslagstiftning som styrs av religiösa idér och monopol på cermoniutförande. Inför civilrättsligt partnerskap som enda alternativ till juridiskt bindande  samvaro och låt de religiösa hantera sina välsignelser som de själva önskar.
  • Centerpartiet har en skön grön profil, men så synar man den lite grand och upptäcker att partiet har gått i tillväxts och näringslivsfällan. Det går förstås att hitta ny teknik och goda affärsmodeller för att tjäna pengar på miljövänligt leverne. Det går däremot sällan att göra till 100%, och därmed så förlorar centern i trovärdighet. Man måste även överväga miljölagstiftning, planering och viss återhållsamhet. Se det som ett universellt optimeringsproblem som måste lösas.
  • Vad gäller moderaterna så tror jag helt enkelt att de skulle genomskåda att jag är allt för röd när jag för fram idéer som att “Allas rätt till utbildning” eller “att sälja ut kommunala enheter och t ex driva en vårdcentral med vinstmarginal borde väl bli dyrare i längden för den enskile, och vem vinner på det?”
  • Så hittar vi det trevliga socialliberala folkpartiet, eller nej, förstås det genom nazistiska militaristiska folkpartiet eller hur var det nu Herr Björklund, är inte dagens skola ludermässigt uppförd? och Fru Sabuni, vore det inte skrämande likt våldtäkt att lagstifta om att flickor med utlandsfödda föräldrar ska kontrollera sin mödomshinna hos gynekologen? Nej, partiet har lämnat det trevliga bakom sig och åtminstonne tillfälligt valt en farlig väg. Undantaget är förstås de unga inom partiet där en liberal flyktingpolitik förespråkas av bland annat Frida Johansson Metso.
  • Miljöpartiet är opålitligt. Det är nytt och fraîcht och det är fullt av gamla tomtar och kollektiv boende damer. Det är omöjligt att dricka alkohol i deras närhet och det är jobbigt att vara med dem kommandes i en nyinhandlad tröja. Det är trots allt detta obehag ett rimligt parti, de har tänkt igenom väldens problem och vågar vara holistiska i sin livssyn. Holism som för övrigt få andra partiet verkar känna till eller ha en förmåga att greppa ens som begrepp. Att parlamentariskt komma överrens om fildelning, skolan och utbildningspolitiken vore en bra början. Jag diggar dem men är rädd att bli in grön liten tomtig filur som inte vågar berätta att ibland äter jag importerad parmaskinka och avnjuter med lite grappa.
  • När det kommer till de rödare partierna så  finns ett grundläggande probem i det stora röda, socialdemokraterna är så fasansfullt stora. De är inte lika stora som ANC men det finns ändå många som inser att om man ska få jobb inom den politiska sfären så måste man bli sosse, vare sig man är det eller ej. S har inte heller vågat stämma av ordentligt vad gäller utbildningspolitiken men där tror jag att S är på gång. De håller på att ransaka sig själva under denna opposition och faller det väl ut, om Mona vågar leda partiet och partiet vågar lita på Mona så kommer det att gå vägen.
  • Det vänstraste av de alla då, vänsterpartiet? Här finns det inget problem i att kräva “utbildning åt alla”, att kämpa för lagom tillväxt och miljörestriktioner. Jämställdhet bör vara en kärnfråga och integretet hoppas jag inte är något som man anser att SÄPO ska syssla med igen. Flyktingfrågor och globalpolitik är essentiellt men vågar vänsterpartiet tänka holistiskt. Ser de t ex en lösning på Israel och Palestina konflikten eller ser de bara ett, mycket rimligt, behov som måste tillgodoses på den palestinska sidan? I miljöpolitiken kan man fundera över vänsterns koppling till arbetarkollektivet och fackföreningsrörelsen. Innebär detta att vänsterns kommer att kräva ständig tillväxt för att säkra jobben?

Så vilket parti blir det?
Tja, det får vi alla märka den 7 juni när jag röstar i valet. Kanske blir det samma som alltid, eller så blir det ett annat, osvsett, så därefter så jag en del av min röst. Förövrigt, varför röstar vi på svenska partier, det intressanta är väl ändå vad de europeiska partierna kommer att enas om för valplattformar? Varför röstar vi inte på europeiska partier? Det kanske skulle visa sig att jag inte hade samma idé om partipolitiken i EU som i Sverige…