- Fotograf i Uppsala!

Posts Tagged ‘uppsala’

UppsalaDemokraten där jag ryms!

Inom kort kommer en eller annan rad från mig att dyka upp i UppsalaDemokraten. ETC nya satsning i Uppsala. Har du goda tips om vad jag bör skriva om så meddela mig det gärna här. Det är alltid bra med goda uppslag. Jag har en plan att skriva om regeringens utbildningspolitik, lite om hur det funkar med jämställdhet i vardagen och även en del om det långa avståndet från Stockholm till “verklighetens folk” eller så att säga landet eller glesbygden, de samhällen som utgör Sverige.


Jämställdhet behövs det?

Jag blir bekymrad när jag inser hur lite vetenskap som når ut till männskligheten när jag hör påståenden som

“räcker det inte med jämställdhet nu, de får ju redan så mycket pengar”

eller

“det är dumt att ha ett jämställdhetsspris, det vore mer jämställdt att ta bort priset”

Citaten föranleder frågan “Behövs egentligen jämställdhet idag?”

Jag svarar ja, liksom flertalet vetenskapare/vetenskapspersoner. Det är för mig tydligt att jämställdhet behövs enligt vetenskapen, och att det behövs enligt mina egna empiriska erfarenheter.

EMPIRI

I dag och under de tidigvarande tre dagarna har jag suttit i på Karlstadsuniversitet och hanterat studenternas och den högre utbildningens framtid. Under de debatter och genom de förslag som kommit in till detta Sveriges förenade studentkårers fullmäktige, (SFS FUM) är det tydligt att män talar mer än kvinnor och att män också talar längre tid än kvinnor. Jag har under min tid på Uppsala universitet upplevt att jag erbjudits ungefär en fjärdedel så mycket i lön för min prestation såsom min manliga företrädare. Jag har även upplevt seminariesituationer där den femtedel av seminariet som var män, talade ungefär femtio procent av tiden.

FORSKNING

Att män och kvinnor inte är jämställda inom akademin har även uppmärksammats av Cecilia ChrapkowskaHSVs  konferens om jämställdhet, där Chrapkowska genom statistik på punkt för punkt vederlägger att det inte är kvinnornas fel att kvinnorna inte blir proffessorer. Cecilia golvar allt motsånd och visar att kvinnors arbete värderas mindre, att kvinnor förväntas skaffa barn och gå ner i produktivitet, att kvinnor (kanske som motstrategi) blir mer produktiva och mer excellenta för att kunna matchas mer välmeriterade men mindre vetenskapliga manliga kollegor. Kvinnor har varit i majoritet på utbildningarna i Sverige sedan trettio år eller mer men trots det så är fortfarande bara 20 procent av professorerna kvinnor. Om inte kvinnor blir bortkvoterade så går statistiken inte logiskt ihop.

För att söka rätta till irrationell kvotering och de maktstrukturer som leder till att en den ena eller den andra hälften av befolkningen får sämre förutsättningar på grund av sitt kön så behövs strävan för jämställdhet. Det gör att det är viktigt att organisationer som SFS ser sin roll i samhället och agerar inom sin ram för att en ökad jämställdhet genom sådant som neutralt och icke genuskodat språk, kvinnliga (och kanske manliga) nätverk och genom SFS jämställdhetspris som i år 2009 går till IDA – Institutionen för datavetenskap vid Linköpings universitet och mottas av dess drivna prefekt Mariam Kamkar.

Se även Uppsala studentkårs doktorand kommittés rapport


Det folkliga Sista april

I Uppsala firar många sista april med frukost kl 9, forsränning kl 10, sillunch kl 12, mösspåtagning vid Carolina Rediviva kl 14.30, champagnegalopp kl 15, sova kl 17, nationssittning eller bal på slottet kl 18, lyssnar på CC, Kårens ordförande och allmänna sången vid Gunillaklockan kl 21, fortsatt middag eller trevlighet, dans, efterfest eller så hem…

Jag har gjort det, flera gånger, och jag gjorde det inte i år, jag tillbringade min valborg, eller sista april som det verkar vara noga med att det kallas i Uppsala (även om det är mindre akademiskt och borgerligt, samt knappast är unikt), sovande med feber i en säng, eller vid toalettstolen kräkandes efter att ha druckit en droppe vatten.

Om gudarna ville bestraffa mig så gjorde de det då.


Social omvårdnad och spec. sjuksköterskor

Sociala omvårdsprogrammet läggs ner runt om i landet. Högskoleverket,HSV drog in rätten att utfärda examen i ämnet social omvårdnad och därmed finns inga incitament för högskolorna att behålla programmet, eller för nya studenter att söka in på programmet. Sådana här förändringar kan ske och är inte så dramatiskt. Det som dock är dramatiskt är hur studenter som under de år från beslut om nedläggning till dess att programmet läggs ner behandlas.

 

I Uppsala ledde detta till att de studenter som kommit längst i programmet ständigt stötte på problem. Skulle de få någon praktik? Skulle det bli någon ordentlig fördjupning? Skulle de få läsa Kognitiv beteende terapi, KBT som utlovats (förövrigt en riktig bristvara inom vården)? Om studenterna och studentkåren, inte själva ingripit så skulle nog var och en av ovanstående frågor ha kommit på skam. Med studenternas eget ingripande så blev dock situationen bättre, även om det nog inte kan kallas förstklassig utbildning att behöva kämpa för att få det som står i utbildningsplanen.

 

Den här situationen fick en fortsättning då det sociala omvårdnadsprogrammet i Uppsala morfade om sig och blev till ett socionomprogram med examensrätt från HSV och allt. Då missgynnades den särskilda del som har en inriktning mot barn och unga inom det gamla sociala omvårdnadsprogrammet igen. Många studenter hade sökt in på sociala omvårdnadsprogrammet och trott att de sökte till just en av två delar av programmet. Det fanns en del som riktade sig mot barn och unga, och en annan som riktade sig mot äldre och funktionshindrade. Plötsligt så gällde inte längre studenternas ansökan. De skulle bli tvugna att söka inriktning igen, när det var dags att splitta programmet i de två inriktningarna. Det här gick studenterna inte med på och efter protester och ett förslag från studenterna till fakultetsnämnden så fick studneterna sin utbildningsinriktning. 

 

Detta är förstås exempel på studentinflytande och behovet av sådant men det är inte det jag vill tala om utan nu jämförelsen med Gävle. Där läser jag att det även har funnits ett socialt omvårdnadsprogram och att studenterna erbjuds att läsa vidare inom socionomprogrammet (dessa två är ofta mycket likartade men sociala omvårdnadsprogrammet är kortare i tid). Problemet är att inte alla studenter erbjuds en plats utan att det ska lottas mellan studenterna om vilka som får gå vidare! Lottas! 

 

Först drar högskoleverket och lärosätena undan mattan för studenterna då de inte har en välkänd examen och inte heller en examen som finns kvar. Sedan så begränsar de studenternas möjligheter att läsa vidare och även studenternas möjlighet att få ett erkännande och en ny sorts examen i ersättning för den gamla. Så här får det inte gå till. Att examensrätter och examensvarianter kommer och går är en sak, men det är inte studenterna som ska drabbas.

 

Jag hoppas för all del att de studenter som går på programmen för specialistsjuksköterskor på KI och Uppsala fortfarande får en god utbildning samt hjälp och stöd genom ordentlig och obligatorisk studievägledning, till hur de kan få den examen eller en annan likvärdig eller bättre. 

 

Det är inte studenternas fel att högskoleverket inte längre anser att social omvårdnad ska finnas inom högre utbildning, det är heller inte studenternas fel att väl meriterade lärosäten inte kan skilja på vetenskapsområdena omvårdnad och medicin, sjuksköterskor och läkare. Det är enbart studenternas fel att det litade på sina lärosäten att erbjuda dem en god utbildning, ett fel som jag hoppas att aldrig blir ett fel då lärosäten ska erbjuda just det, god utbildning.